Jag och Christoffer tog ytterligare en nattbuss, den här gången till Vang Vieng i Laos, medan Matti och Emil lyxade med flyg till Cambodia. Vi kom fram efter 12h i en minibuss som var omöjlig att sova i och sen sista biten i en helt otrolig sovbuss. Men den gick inte heller att sova i tyvärr för vägunderhåll existerar nog inte i Laos.
For och tubade i en badring längs floden en dag men man kom inte så långt för man fastnade på någon bar längs vägen med pågående rejvparty, svingade sig i lite gungor och träffade kirunabor för andra gången på den här resan. Helt galet alltihop.
Paddlade lite kajak där också och hyrde "mountainbike" som inte gick att växla på eller hade några fungerande dämpare. Det sistnämnda var i efterhand en riktigt dålig idé om man inte har en bra cykel. Jag övervägde seriöst att slänga cykeljäveln i floden och gå hem. Men det var fint i Vang Vieng, Laos överhuvudtaget hade jättehäftig natur med mycket berg och så.
Nu har vi lämnat norra Thailand och Chiang Mai där vi höll på att frysa ihjäl när vi kom fram 5 på morgonen. Det är inte alls samma klimat som resten av landet. Ägnade en dag åt "Flight of the gibbon" där man flyger genom djungeln via linbanor som man hänger från i sele. Det var bara att kasta sig ut från platformen och svischa iväg genom träden. Längsta banan var 800m och i vissa fick man åka tillsammans två stycken. Riktigt kul!
Sen hoppade Matti och Emil bungyjump en dag medan jag och Christoffer cyklade runt stan och kollade på fina tempel. Får ta det där med bungyjump nån annan gång för dom tyckte i alla fall att det var skitkul och var speedade ungefär hela dagen.
Dagen efter åkte vi på klättertur till Crazy Horse klippan. Det såg ut som ett hästhuvud högst upp faktiskt. När vi kom fram till bergsväggen såg det bara helt omöjligt ut att ta sig upp för stupet men det gick, klarade t.o.m medelsvåra väggar. Mest för att guiden som säkrade mig vägrade släppa ner mig när jag tänkte ge upp haha. Och roligt var det fast man blev lite uppskrapad här och där. "Det är lätt att klättra sönder sig utan att man ens märker det" som Matti beskrev det.
Vi tog oss från dykparadiset och sköldpaddorna på Giliöarna till stranden och vågorna i Seminyak och sen vidare till nitlotten Pemuteran där vi visserligen hade egen pool men inte annat än det i aktivitetsväg. Utan någon påläsning, plan eller boende tog vi färjan från Bali till den större ön Java för att kände oss klara på Bali. Hamnade i en stad med stängd turistinformation eftersom det var söndag. Att dom ens hade en turistinformation var egentligen imponerande då vi verkade vara dom enda utländska turisterna i hela stan. Som tur var fick vi hjälp av en kille till en bankomat och sen med boende. Han var en av de få dessutom som pratade engelska där, tur för oss. Tog sen en vulkantur med honom som guide upp i bergen, åkte buss 16h tills vi kände oss mer eller mindre förlamade och träffade såna genuint hjälpsamma människor i den gamla huvudstaden Jogjakarta som berättade om en batikkonstskola med helt otroliga tavlor. Så vi är numera konsthandlare också.
Vi har tillsist lämnat smogen och slumen i Jakarta, äntligen, och rest hela natten ungefär till Singapore. Det är otroligt vilken lättnad det är att de flesta kan engelska, luften går att andas utan att man funderar på ifall man kommer dö i förtid, man kan komma över vägen på minde än en kvart och inte behöver stå som packade sillar på en buss som man först svettköat till i minst 30min.
Efter en heldagsrundtur i bergen för att kolla på vulkaner, kaffeplantager och silversmeder så kom vi fram till lilla Candidasa och fick leta en stund innan vi hittade vårt ställe. Tyvärr gick ju inte dörren att låsa ens och duschen såg ut att höra hemma i rysslands slumområden. Stranden nedanför restaurangen var däremot helt underbar, men liten. Vi bestämde oss ganska fort för att åka till Gili Trawangan istället. Fick ordentligt nerprutat pris också på färjan, från 660.000 enkel väg till 750.000 t.o.r.
Vi har sett så sjukt mycket apor i en skog med tempel där dom tagit över hela stället. Såg även balinesisk traditionell dans. Häftigt var det och väldigt annorlunda.
Nu har vi lämnat vårt älskade Champlung Mas i Kuta och sitter på en restaurangi Ubud bland en hel massa träd, blommor och buskar och äter friterade löv. Det är till skillnad från Kuta tyst här och verkligen inte överbefolkat. Carro sa att det var som på begravning men jag tycker det är harmoniskt. Våra grannar består av en handfull fransmän, australiensare och några hundar. Dessutom bor vi bredvid en balinesisk aerobicstudio som sätter igång med sina dunkadunka-pass då och då.
Allt har inte gått helt smärtfritt heller, Carro går på antibiotika för sitt flip-flopskavsår och jag har svullnare fötter än någonsin. Trodde jag skulle spränga mina gladiatorsandalen här om kvällen. Ett särskilt ilsket myggbett fick en tå att svälla upp och bli nästan oböjlig också så vi haltade fram båda två ett tag.
Efter en evighetsflygning med förlamad rumpa som följd steg vi ur planet och i en vägg av fukt och värme. Sen dess har vi varit klibbiga med undantag från på hotellrummet. Vi har tillbringat dom första dagarna på stranden och irrat runt längs gatorna för att hitta just stranden, eller hitta hem till hotellet igen. Ingen karta och inget lokalsinne så det tog sin tid. Men när vi väl kom fram var det helt underbart. En man på stranden kände sig tydligen tvungen att stanna och be mig smörja in mig idag. För att jag är så lysande eller för att jag just badat vet jag inte. Vill inte gissa.
Jag har varit ledig i tre dagar nu, har ingen aning om vilken dag det är och blir lite deprimerad av allt regnande.
Sånt leder till att man gärna sitter vid datorn och då kan det hända att man hittar ett par skor på ellos som man funderar lite på att köpa och då kan man råka få ett mail från ellos med 50% rabatt precis samtidigt och då kanske man blir lite rädd och tycker att de internetspionerar på en. På ett positivt sätt. Jag ska ju självklart ta hand om mina 50%.
Det kan också hända att man sätter sig och nostalgikollar Star Trek på tv400. Inte riktigt lika bra som jag minndes det från mina ungdomsdagar tyvärr men fullt sebart ändå.
Man kan också råka få ett samtal från sossarna som frågar efter ANN-SOFIE men menar anna just som man sitter här och funderar på valet.
utan att någon vet vad man sysslar med. Därför tänkte jag faktiskt uppdatera lite.
Sen jag tog studenten har jag verkligen inte åldrats med värdighet. Ett ryggskott eller sträckning förra veckan fick mig nästan att svimma vid ögonblicket för händelsen. Det var ett traktordäck på Pakksuniemis strand som orsakat denna förödelse men efter någon timmes vila och åtskilliga yogapositioner senare för att kunna sitta på ett anständigt sätt så kunde den skröppliga damen Agda 75 med vänninor köra sig hemåt. Ont har jag fortfarande men är i alla fall i stånd att gå. "Mogen nog att prata pension?" frågade en road Caroline.
Kanske inte, men idag har jag återigen visat bevis på min (över)mognad genom att ta mig till banken och börja fondspara och skaffa internetbank så jag kan förvalta mina ofantligt stora rikedomar. Det ni!
Jag är en total katastrof. Försov mig idag igen, har fortfarande fula naglar och kommer inte ihåg hur man pluggar som en vettig människa.
Det ser ut som att en smärre orkan har dragit förbi här utanför och det är väl så. Vår renhud har rymt till grannarna och ligger nu och lurar under Mattias Gustafssons fönster. Hoppas han skiter på sig.
En sak till. Karåla måste vara det bögigaste tjejnamnet någonsin.
Nej ok det är en lögn. Det var sol hela vägen till Luleå förutom i Luleå.
Nationella gjorde mig självmordsbenägen och religionen också. Dagen till ära har jag målat tre av mina naglar bruna. Färgen hade inget namn men jag har valt att kalla den för "juicy diarrhea". Det gör den rättvisa tycker jag. Baslacket som jag smetade på på tåget gör att finishen ser ytterst ojämn ut till råga på allt. Och jag har ingen nagellacksremover.
Jag är helt otroligt jävla bra på en sak som jag absolut inte vill vara bra på. En sak som man gör lite mot sin vilja för att man vill. Jag syftar på att göra ingenting. Idag har jag lyckats med bedriften att kolla Dirty Dancing för första gången och tycka att det var en tämligen töntig film. Patrick Swayze var ju inte ens snygg. Sen har jag bara ägnat mig åt min specialtalang.
Jag har funderat mycket på hur jag ska kunna tvinga mig själv till saker jag vill men ändå inte vill göra och jag har kommit fram till att det är lättare att tvinga andra till saker än en själv. Samtidigt är det lättare att tvinga sig själv till saker eftersom allt hänger på en själv. Väldigt förvirrande vilket i kombination med särannas uppkomst då och då leder till att jag känner mig lite lätt schizofren. Men jag och säranna ska fortsätta fundera på det där som kallas självdisiplin.
Till en annan sak: vi tog bort tjockismirre aka kubiken (1dm3) i helgen. Anledningen var att hon blivit sned och lutade åt vänster. Ibland tippade hon och rullade över på rygg. Det gillade hon inte och så blev det lite knepigt att ta sig fram för henne också. Mamma hade en teori om att hon fått en stroke, och ja det verkade ju så. Det var lite sorgligt fast jag inte trodde att det skulle vara det.
Hon luktade lite piss men jag tyckte om henne ändå.
Vad jag skrattade hårt när jag läste en annons på fb där de hade skrivit att 15 april var en torsdag. Efterblivna annonsörer tänkte jag och suckade. Alla vet väl att sista ansökningsdagen till högskolan är 15 april som är en FREDAG. Det har jag ju vetat i två veckor. Det är fredag som gäller. Fredag, fredag, fredag. Veckan efter påsklovet. Inte glömma. Och för en gångs skull glömde jag inte. Jag hade helt jävla fel. Fel åt fel håll.
Jag har ju gjort en ansökan, men inte bekräftat min identitet. Så om det inte gör nåt att man gör det senare så är det lugnt. Det är lugnt ändå för jag ska inte flytta nånstans. Söker bara för att, ja, varför inte.
Jag har sällan varit så ful i håret som idag när jag klev ut från frisören på stan. Aldrig efter att jag har varit och klippt mig iaf. Hon tvättade inte mitt jätteskitiga hår och klippte i och fixade det på endast 10 min! Borde tagit en bild men jag slängde mig i duschen så fort jag kom hem för att rädda situationen innan någon hann upptäcka katastrofen.
Direkt efter frisörbesöket gick jag och tröstshoppade reakläder och gjorde årets kap. Två par byxor för mindre än140kr. Då var jag nöjd igen. Och när jag såg världens största påse med miniToblerone på bordet hemma.
