Jag la märke till något väldigt intressant idag; folk var ute och gick med stavar som aldrig förr. Och inte vilket folk som helst utan såna där som ser totalt slitna, nerknarkade och trötta ut. De jag starkt misstänker har åtminstone alkoholproblem. Men kanske är det dags för dem med att bli hälsosamma nu? Att ta tag i stavarna och gå för livet. Jag blev i alla fall ganska imponerad av att de försöker. Även om de nu inte är såna där människor jag misstänker att de är så vet jag med all säkerhet att de inte brukade gå många meter om dagen. Eller så är de människor med problem som fått hjälp i form av ett par svartgula stavar. Hur det än är så är det ju jättebra.

Det kanske är det man ska göra. Bota alla sina sorger och problem med ett par stavar. Men om det nu funkar eller inte har jag ju inte frågat förstås...

Jag och Ebba borde satsa på en karriär som de nya tanterna i "Rent hus" eller i alla fall bli deras Kirunianska motsvarighet. De har varit och är våra gurusar nu under städprojektet morfars gamla lägenhet. Vad skulle vi tagit oss till utan deras smartaste tips om hur man rengör ugnar och kylskåp?
Men vi har himla roligt som tur är. Vi fikar lite då och då sittandes på stolar framför fönsterbrädan i köket. Köksborden är inte där längre så man får improvisera. Det är lite mer folk och rörelse där uppe på lappgatan också. Vi brukar studera gubbar som letar burkar i soporna, påsar som virvlar i vinden och knarkartjejer med dålig klädstil. Och så brukar vi konstaterna vilka no life förströelser vi har för oss. Fast rätt roliga såna. Sen är ju Ebba så knäpp också så det blir rätt svårt att ha tråkigt om man nu försöker.

Vi beräknar att bli klara imorgon men vi får se hur det går. Det borde vara ett rimligt mål i alla fall.

Nej jag tror dig mamma. Vad hon egentligen menade var nog att hon inte var så into marängtårta.

Märta, Emma och Håkan var förbi igår. Det var då det bjöds på tårta. Världens minsta bitar men fortfarande tårta. Det var himla trevligt i alla fall. Jag skrattar nog aldrig så mycket som när de sätter igång. Helt otroligt.

I veckan var det begravning av moffa på krematoriet. Det var den finaste och sorgligaste begravningen jag varit på. Min morbror pratade istället för en tråkig präst och det spelades "paint it black" och andra moffa-låtar istället för psalmer. Mycket mycket bättre.

Den här veckan har nog varit den konstigaste på jag vet inte hur länge. Jag känner som inte igen mitt liv längre. Det är nog inte på ett negativt sätt heller utan bara annorlunda. Egentligen har väl inget speciellt förändrats. Det är i mitt huvud saker händer och genom mina ögon saker ser annorlunda ut. Nytt perspektiv tror jag bestämt att det kallas.

Idag har jag avklarat den sista skoldagen innan skolavslutningen. Yay! De enda molnen på min himmel är nu redovisningen på friluftsliv höst-kursen som gör att jag måste förbi skolan en sväng imorgon och att jag måste lämna in loggboken till Georg fast jag inte skrivit en rad i den. Jag får hitta på lite där eller försöka komma ihåg nåt.

Imorgon blir det begravning av min morfar, på onsdag har jag uppkörning och teoriprov och på torsdag har vi helt enkelt inga lektioner. Så jävla skönt. Jag är less nu. Men jag lyckades få mvg på psykologifördjupningen som jag gav upp med. Jag trodde seriöst att hon har slagit i huvudet nånstans när hon sa det men det var härligt.

Nu sitter jag här med min kusin från skåne. Ibland förstår jag inte vad hon säger men det gör inte så mycket. Jag brukar nicka och skratta lite då. Eller säga Jiieaaao och njuta av mitt perfekta uttal av det enda skånska ord jag kan. Jag vet inte om hon förstår att jag faktiskt pratar skånska men det gör det samma. Jag vet ju. Det är väldigt trevligt att ha henne här. Vi träffas väl vart annat år om det är ofta.

Jag har aldrig kännt mig så långt borta från allt som är vanligt. Aldrig pendlat så mycket från att känna mig helt fucked up till obehagligt neutral. Inget är väl vad det brukade vara. Om det är positivt eller negativt har jag lite svårt att avgöra.
Kanske försvann de där gråa dagarna redan på väg till fjällen en sen måndagskväll i maj. Kanske blev jag kvar i Barcelona. Men jag kan inte säga att det är speciellt jobbigt att tappa greppet lite. Det är t.o.m. rätt skönt. Jag är nöjd och det är väl det allt handlar om? Att vara nöjd, lycklig och belåten. Om man nu råkar vara lite i sin egen värld eller kvar mentalt på ett helt annat, något bättre, ställe spelar ju mindre roll.
Jag har en dag kvar i skolan och sen är det skolavslutning men egentligen har jag haft mer eller mindre lov de senaste veckorna. Men det betyder ju inte att jag inte haft saker att göra. Bara att jag kanske inte gjort dem. Det straffar sig såhär i slutet men jag klarar det.

Nu vill jag har sommarlov.

Jag la märke till något väldigt intressant idag; folk var ute och gick med stavar som aldrig förr. Och inte vilket folk som helst utan såna där som ser totalt slitna, nerknarkade och trötta ut. De jag starkt misstänker har åtminstone alkoholproblem. Men kanske är det dags för dem med att bli hälsosamma nu? Att ta tag i stavarna och gå för livet. Jag blev i alla fall ganska imponerad av att de försöker. Även om de nu inte är såna där människor jag misstänker att de är så vet jag med all säkerhet att de inte brukade gå många meter om dagen. Eller så är de människor med problem som fått hjälp i form av ett par svartgula stavar. Hur det än är så är det ju jättebra.

Det kanske är det man ska göra. Bota alla sina sorger och problem med ett par stavar. Men om det nu funkar eller inte har jag ju inte frågat förstås...

Jag och Ebba borde satsa på en karriär som de nya tanterna i "Rent hus" eller i alla fall bli deras Kirunianska motsvarighet. De har varit och är våra gurusar nu under städprojektet morfars gamla lägenhet. Vad skulle vi tagit oss till utan deras smartaste tips om hur man rengör ugnar och kylskåp?
Men vi har himla roligt som tur är. Vi fikar lite då och då sittandes på stolar framför fönsterbrädan i köket. Köksborden är inte där längre så man får improvisera. Det är lite mer folk och rörelse där uppe på lappgatan också. Vi brukar studera gubbar som letar burkar i soporna, påsar som virvlar i vinden och knarkartjejer med dålig klädstil. Och så brukar vi konstaterna vilka no life förströelser vi har för oss. Fast rätt roliga såna. Sen är ju Ebba så knäpp också så det blir rätt svårt att ha tråkigt om man nu försöker.

Vi beräknar att bli klara imorgon men vi får se hur det går. Det borde vara ett rimligt mål i alla fall.

Nej jag tror dig mamma. Vad hon egentligen menade var nog att hon inte var så into marängtårta.

Märta, Emma och Håkan var förbi igår. Det var då det bjöds på tårta. Världens minsta bitar men fortfarande tårta. Det var himla trevligt i alla fall. Jag skrattar nog aldrig så mycket som när de sätter igång. Helt otroligt.

I veckan var det begravning av moffa på krematoriet. Det var den finaste och sorgligaste begravningen jag varit på. Min morbror pratade istället för en tråkig präst och det spelades "paint it black" och andra moffa-låtar istället för psalmer. Mycket mycket bättre.

Den här veckan har nog varit den konstigaste på jag vet inte hur länge. Jag känner som inte igen mitt liv längre. Det är nog inte på ett negativt sätt heller utan bara annorlunda. Egentligen har väl inget speciellt förändrats. Det är i mitt huvud saker händer och genom mina ögon saker ser annorlunda ut. Nytt perspektiv tror jag bestämt att det kallas.

Idag har jag avklarat den sista skoldagen innan skolavslutningen. Yay! De enda molnen på min himmel är nu redovisningen på friluftsliv höst-kursen som gör att jag måste förbi skolan en sväng imorgon och att jag måste lämna in loggboken till Georg fast jag inte skrivit en rad i den. Jag får hitta på lite där eller försöka komma ihåg nåt.

Imorgon blir det begravning av min morfar, på onsdag har jag uppkörning och teoriprov och på torsdag har vi helt enkelt inga lektioner. Så jävla skönt. Jag är less nu. Men jag lyckades få mvg på psykologifördjupningen som jag gav upp med. Jag trodde seriöst att hon har slagit i huvudet nånstans när hon sa det men det var härligt.

Nu sitter jag här med min kusin från skåne. Ibland förstår jag inte vad hon säger men det gör inte så mycket. Jag brukar nicka och skratta lite då. Eller säga Jiieaaao och njuta av mitt perfekta uttal av det enda skånska ord jag kan. Jag vet inte om hon förstår att jag faktiskt pratar skånska men det gör det samma. Jag vet ju. Det är väldigt trevligt att ha henne här. Vi träffas väl vart annat år om det är ofta.

Jag har aldrig kännt mig så långt borta från allt som är vanligt. Aldrig pendlat så mycket från att känna mig helt fucked up till obehagligt neutral. Inget är väl vad det brukade vara. Om det är positivt eller negativt har jag lite svårt att avgöra.
Kanske försvann de där gråa dagarna redan på väg till fjällen en sen måndagskväll i maj. Kanske blev jag kvar i Barcelona. Men jag kan inte säga att det är speciellt jobbigt att tappa greppet lite. Det är t.o.m. rätt skönt. Jag är nöjd och det är väl det allt handlar om? Att vara nöjd, lycklig och belåten. Om man nu råkar vara lite i sin egen värld eller kvar mentalt på ett helt annat, något bättre, ställe spelar ju mindre roll.
Jag har en dag kvar i skolan och sen är det skolavslutning men egentligen har jag haft mer eller mindre lov de senaste veckorna. Men det betyder ju inte att jag inte haft saker att göra. Bara att jag kanske inte gjort dem. Det straffar sig såhär i slutet men jag klarar det.

Nu vill jag har sommarlov.