Vi förtvivlade.
Sovkupén framkallar klaustrofobiska anfall. Den är precis så bred att jag kan sitta med raka ben. Usch! Vi visste inte vad vi skulle ta oss till när vi öppnade dörren (som för övrigt inte har nåt fönster och ser ut som en fängelsedörr) och vi kunde knappt pressa oss in i det lilla utrymmet som kommer vara vart hem de närmsta 12 timmarna. Just nu sitter vi bara. Hungriga och apatiska vilket inte är någon bra kombination.
Kommentarer
Emelie
Haha, vi kanske borde ha snott hela lådan med handskar från Sara och sett till att vi alltid kan sladdra någon i ansiktet med dem :D
Trackback
